Konungen suckade djupt. Hans tjocka fumliga fingrar snirklade runt hans skägg i små cirklar medans han talade tungt till sin skrivare. Han var en mycket bestämd men god man. Hans namn var Gradus. Tronen blev hans vid 17 års ålder då hans fader, den dåvarande konungen, blev sjuk och dog snabbt. Gradus rynkor förvärras och han började sakta tala igen.
-Vad är vår nuvarande position? frågade han sin högra hand Julius.
-Luxor har brutit igenom vårt främre försvar och 200 män är fallna, svarade Julius.
Julius var lång, nästan 2 meter och hade svart kort hår. Hans blick kunde liknas en korps och han spred skräck till alla som vågade yttra sig. Han var den sortens människa som var mycket självgod. Han brydde sig inte om andra, men var dock lojal mot konungen.
-Vad ska jag göra?... Vad ska jag göra... mumlade Gradus för sig själv.
-Jag har ett förslag, ers nåd! utsköt Julius och konungen rykte till...

*Några timmar senare*

-Xertoh och Túrin! Var goda kom fram!
Det var fångväktaren som skrek. Xertoh och Túrin stapplade fram ut sina celler och ställde sig vid gallret. Fångväktarens nycklar rasslade då han letade efter rätt. Han hade två stora män med sig som tog Xertoh och Túrin med sig ut ifrån fängelset. Xertoh hade blivit nerkastad efter bråkat med ett par ädelmänniskor och Túrin hade blivit nerkastad för han en vakt hade sett honom tigga utanför palatset. De hade varit där nere en kort tid, för kort tid för att bli befriade.

Väl ute ur fängelsehålorna blev de båda bländade från solljuset. De såg inte på varandra, de såg ner i marken och tänkte att nu var det väll avrättning som gällde. Men det blev mörkt igen. De hade gått ifrån fängelset in till en stor sal såg det ut som. Det var vita väggar och en lång röd matta var rullad över golvet. Bänkar stod på rader, alla i samma riktning, frammåt. Väl framme längst fram i salen så flyttade sig vakterna ifrån deras synvinkel och de kunde se ett stort bord framför sig. Där satt en gammal man i en peruk, dommaren. De befann sig i domstolen!
-Xertoh och Túrin. Ni har härmed blivit erbjudna en möjlighet att bli fria. Och villkoret på att ni ska bli fria är att ni sammarbetar med dessa män, Dommaren pekade bort emot 3 män som stod och kollade på, för riket. Fullföljer ni detta uppdrag är ni beviljade frihet.
Accepterar ni detta?
Xertoh och Túrin tänkte.
Efter ett tag yttrade sig Xertoh.
-Jag har väll inget annat val, men ge mig isåfall utrustning!
-Det får diskuteras senare, Túrin, vad är ditt svar?
-Jag... Túrin ändrade snabbt vad han tänkte säga och svarade ja.
-Bra. Unga män, ni är rikets enda hopp vid denna tidpunkten. Vi litar på er.
Vakterna som tagit fångarna upp låste upp handklovarna och lämnade rummet.
En man kom fram och presenterade sig som Ranydor Urath, gruppens ledare.
Han var en veteran ifrån kriget och berättade uppdragets detaljer.
De skulle ta varsin häst ifrån stallet och rida till Frajna, en stad fortfarande inne på Frakner område och möta med en person därifrån som varit boende inne i Luxor och vet en hemlig väg vid gränsen för att infeltrera landet.
Det är vad de vet de måste göra, på vägen får de dock göra allt de vill, hjälpa eller stjälpa personer.
Ganydor presenterade sedan de andra medlemmarna i gruppen: Dietrich som hade själv hade gått och anmält sig i hopp om att hitta information om sin far i Luxor. Och även Ismael Godender som hade blivit indragen genom att hans far kände konungen och tyckte att sin son klart var mogen nog för ett uppdrag.

Efter en natt på palatset med förberedelser och utrustning utskriven blir de utskickade och går emot stallet...

((NU ÄR DET ER TUR!!! WHOOO!!! Jag kommer skriva stridssystem i www.9tails.se/forums/t3085/ senare och skriva in hur lvl/ability systemet kommer att funka. Era liv och sådant kommer skrivas in, förutbestämst för era raser+yrken. Men nu är det er tur att rollspela till att skaffa varsin häst i stallet, konungen har skickat bud om det.

FÖRLÅT!! Förlåt för att satte er i fängelse och tog iniativet att skriva med era karaktärer. Jag hoppas det inte skadade era karaktärer.)

Ismael var inte på något vidare humör. Han hade egentligen ingen som helst lust att vara en av deltagarna i detta eventuella självmordsuppdrag, men hans far hade den oerhört irriterande åsikten att alla hans söner skulle vara riktiga män och delta i kriget. Visst, så långt gick det väl att acceptera. Det är ju en sedvänja att alla högre familjer hjälper till militärt och Ismael trodde även att han skulle kunna bli en erfarenhet rikare om han fått sluta upp med sina bröder i en av dvärgarnas posteringar. Men icke. När Ismael hade uppnått den ålder då han ansågs mogen nog att delta i kriget (han sågs dock fortfarande som en liten unge bland de äldre dvärgarna) hade kungen givetvis kläckt denna fantastiska plan att skicka fem mer eller mindre obeprövade män rakt in i lejonets kula. Och som en händelse hade Ismaels far fått reda på detta och tyckt att det var ett lysande tillfälle att vinna ära åt huset Godender. Trots protester fick Ismael till slut finna sig i att stå i kungasalen och se på när följet blev komplett i och med att två fångar blev benådade. Härligt. Först och främst så verkar jag vara den enda dvärgen här. Verkligen trevligt. Och för det andra så ska jag tillbringa hela resan med folk som hämtats ur fängelsehålan...Vilken start. Tänkte Ismael sardoniskt för sig själv.

Hur som helst. Han hade inget val nu. han var så illa tvungen att genomföra detta, och ju bättre han gjorde ifrån sig, desto större var chansen att lyckas och framförallt att överleva. Så han gick och la sig tidigt på kvällen för att vara fräsch och pigg under avresan.

När morgonen var kommen klädde Ismael på sig i sedvanlig takt. Han åt en stor frukost och lämnade rummet. Som sista åtgärd hängde han på sig geväret och fällde upp huvan för att sedan gå ner mot stallet i maklig takt för att leta reda på en dvärgvänlig häst.

Xertoh tittade upp mot skyn, det var en vacker dag, egentligen skulle dagen varit vacker även om det hade regnat! Xertoh som hade suttit i en fängelse håla i snart en månad nu, tyckte att det var fantastiskt att få komma ut! Xertoh hoppade upp och ned av lycka och skrattade! Xertoh stannade upp och kollade på Túrin, efter ett tag log Xertoh ett snett leende och frågade Túrin;
- Så, hur kom du in i fängelset? Mördat några alver, kanske....?




((Hejsan! Ledsen att jag inte kunde svara tidigare, mitt netvärks-kort dog igår >.<' Men, taidokid, det är lungt att du satte min karaktär i fängelset! Jag bryr mig inte :P Hoppas inte att jag har förstör attför mycket i min lilla text....., ännu en gång, tack för att jag får vara med!))

((Förlåt för jag stör kimi, men hatar inte din karaktär människor?... Túrin är en människa...))

((Kollade inte vad/vem det var, men, jag ändrade iallfall! Förlåt för OT!))

((AAH Min karaktär uppträder lite som en vekling när han säger -Jag... men det är han ju >.<))

Túrin verkar lite deppad över att han kom ur fängelset men ändå glad för han slapp avrättning Jag fick i alla fall mat när jag satt i fängelse.... Han tittar på några fåglar som som sitter i ett träd och kvittrar och har kvar blicken på dom tills dom flyger iväg. Han hör Xertoh's fråga och svarar med trött röst -För att jag ville ha mat.... Han ser sig omkring lite slött efter hästarna.

((Salmjak, ni går i grupp tack... Och ledaren i gruppen, cerec, leder när ni går, k?))

Dietrich kände sig trött och lite ångersfull.
Redan för en dag sen vid den här tiden skulle han ha varit hemma och tillbringat sin tid i baren och prata med byfolket om allt och alla.
Nu, när han äntligen hade bestämt att ge sig iväg från byn för att försöka smygla ut lite information så hade han hoppats att anmäla sig till ett storslaget uppdrag skulle göra kungen mer godtrogen och lättare för att prata.
Kanske ut och slakta något odjur i skogen eller kanske klubba ner någon bandit som härjade i området. Erfarenhet av slagsmål och självsäkerheten hade han ju, efter ett antal sparringsronder mot sin far och ett och annat slagsmål i baren så tyckte han att han hade den erfarenheten av den sortens uppdrag.
Föga anade han att han att det uppdrag han skulle få var att infiltera fienden med en grupp okända personer.
En dvärg, ett antal fångar och någon opålitlig människa, det här kommer aldrig gå vägen tänkte Dietrich tyst för sig själv samtidigt som han såg på en narr som försökta roa en mindra folkmassa.

Men och andra sidan, om han ville få information om sin far så var det lika bra att acceptera uppdraget och sina nya kompanjorer.
Han åt snabbt upp en brödbit som han hade sparat från hans hem och började bege sig mot den bestämda mötesplatsen för dom 5.

(Taido: Ranydor, med R, inte Ganydor.)

Ranydor satte sig ner medan han väntade på de övriga skulle utföra sina ärenden. När han satt ner tog han fram sin klinga ur skidan och brynte den. Två rehabiliterade, en dvärg, en alv och en människa som inte är millitär. Hmm, stora kulturella skillnader, det kan vara svårt att hålla ihop då. Nåja, det ska nog gå, på ett eller ett annat sätt. Nu bör jag tänka över vad som är bra att skaffa inför resan. mumlade Ranydor för sig själv.

Sedan frågade han gruppen:

- Innan vi beger oss av bör vi skaffa följande: proviant, så vi klarar oss till nästa stad/by. Sedan behövs också vapen, så att alla har var sitt. vidare bör vi införskaffa sjukvårdsgrejer, ifall någon skadar sig, ty vi kan bli överfallna och få blödningar, eller någon annan skada. Fixar vi detta kan vi bege oss av.

Túrin nickar lite instämmande -Men detta borde väl kungen eller militären förse oss med?

((Som jag hoppas ni vet, det är ni som får ta er vidare. Jag kommer med meddelande då det behövs och i strider, uppdrag m.m. Just nu är det er ledares uppdrag att ta er till stallet och skaffa utrustning m.m.

Insideinfo: Cerec är borta nu i helgen))

(Är jag? I vilket fall har jag jobbiga skoldagar, så jag kan ändå inte skriva altför ofta.)

(("VAR" borta då... Men som sagt håller jag koll ii tråden och skriver när jag behövs, men det är huvudsakligen NI som kör, jag är ledare.))

Tillagt 2006-09-05 22:48:59

En liten dvärg i en läderklädelse närmar sig gruppen på 5 personer som står och glor och ser förvirrade ut. Han ökar takten och tappar nästan sin långa mössa. Efter ett tag når han fram till dem och knackar försiktigt på Ranydor's axel.

-Ummm... Ursäkta mig herrn... Jag är Frolok, ska visa er till stallet... Om ni vill asså...

Frolok var en kort dvärg, mer än vanligt, och mycket försiktig. Han jobbade som dräng i stallet och får inte särskilt mycket respekt av sina dvärgvänner för hans skägg har inte börjat växa än, och han är 27 år...

((Varför skriver ingen -.-?))

(varför skriver du inte själv? Men jag hade missat Taidos inlägg och tyckte helt enkelt inte att det var mitt drag)

Ismael som än så länge hållit sig utanför gruppen samtidigt som han försökt iaktta dem och förstå vad det var för några såg när en liten nästintill skrattretande dvärg kom fram. Han kunde inte vara många år yngre än Ismael, men han såg ut som om han inte hade lämnat mammas bröst ännu. Dels pga längden och dels eftersom han inte hade ens en antydan till skägg.
Trots detta blev Ismael glad över att se en frände och slappnade av lite medan han stod och betraktade Ranydor. Även om det inte var mycket till dvärg så skulle ett kallt bemötande från Ranydor få Ismael att direkt tycka illa om honom..

Ranydor svarade till Frolok att han gjärna tog emot hjälp ifån honom. Han sa till gruppen att de borde gå ner till stallet och sedan gå förbi smedjan. Men han kände att alla inte hade fått fullt förtroende för honom än. Han reste sig upp och inväntade ett svar.

(Kom på en sak: Kan alla varandras språk? Dvärgar och mörkeralver har väl egna språk? Eller?)

((Dvärgar och mörkeralver har sina egna, men ni kan alla prata människornas språk. Mest för att förenkla.))

Frolok visar att stort leende och vänder sig snärt om med en liten snurr, väldigt graciöst, hans kappa fladdrar runt och träffar nästan han själv i ansiktet.

-Följ mig när ni är redo, Säger han med ett leende och börjar skutta iväg emot norr på den stora huvudgatan.

Han kände sig accepterad i gruppen och var glad!

Xertoh kollade först med en sarkastisk min på dem alla men vände sedan ryggen emot dem alla och gick med bestämda steg efter Frolok
- *suck*
Och här ska jag vara? Bland alla dessa Människor, och inte en ända alv är här?
Xertoh kollade sig om, nej, han hade rätt! Här var inga alver, han var ensam alv. Tillsammans med 3 människor. Varför har gud satt mig här? Varför vill ha testa mig ännu mer? Jag ber varje dag! Jag var alltid snäll, tills dem där smutsiga människorna dödade hela min by...AHA, där har vi det, Gud vill att jag ska döda människorna, okey! Du allsmäktige, människornas blod kommer att falla.
Xertoh log ett brett leende och tänkte sedan för sig själv igen
Nej, gud, jag kan inte göra det! Människorna är ju bara barn, förlåt mig gud men jag kan bara inte döda människorna!
Xertoh gick fram till Frolok och frågade honom;
- Vart någonstans ska vi ridda efter att vi har fått tag i hästarna?



((...människorna är bara barn, ni är 20+, men eftersom att dem är yngre än mig så fick det bli att ni var barn, förlåt om ni inte gillar det!))

Frolok vänder på huved snabbt och ler emot Kimi.

-Jag tror er ledare har fått reda på det, men ni ska rida till Frajna... Men det är 15 dagar hästresa dit, så jag tycker ni borde rida till Horga först för mat och vila. Det når dit före mörkret faller om ni ger er av snart.

Frolok ler stort och vänder huvudet framåt igen och fortsätter skutta.

Túrin går sakta men säkert någon meter eller två bakom resten av gruppen och man skulle lätt kunna miss ta honom för en dag drömmare. han suckar och säger sarkastiskt -Toppen sitta på en häst i 15 dagar... till sig själv ganska lågt. Han tar fram en brödbit ur sin väska som han sedan sagta börjar äta på (brödbiten alltså inte väskan XP). Túrin säger sedan -Och när kommer vi få tag på hästarna?

Frolok vänder huvudet om och ler igen.

-Så snart vi kommit fram till stallet. Ni får 5 hästar där som ni ska rida på.

Frolok studsar vidare nerför gatan och ler stort, han fick precis en mycket... fin idé.

(#19. Förlåt för att störa och så, men jag hetter Xertoh... :P)

Xertoh sprang ifatt Frolok och sade till honom;
- Vad är det detta "Uppdraget" går ut på då? Vad är det vi ska göra? varför behöver du min hjälp? Och vad får jag ut utav att hjälpa dig?

Frolok ger en bekymrad min.

-Jag har inte fått information om uppdraget som inte berör mig. Mitt uppdrag är att ge er hästar. Er ledare har säkert fått information.

Frolok ändrar sin min till glad igen och skuttar vidare.

Tillagt 2006-09-19 09:01:32

**UPDATE**

Detta läggs ner. Jag försökte få igång det, jag skrev... Men ingen annan gjorde det. Varför vet jag inte. Så därför läggs det ner p.g.a oaktivitet ifrån medlemmarna.

Väldigt tråkigt att det skulle behöva läggas ner :'
Verkade ju jätteintressant!

#24 www.9tails.se/forums/t3460/

no u -bsb