En Körsbärsröd sol steg sakta upp över en fjärran horisont. De klarröda solstrålarna fyllde upp himlen och skapade ett strålande vackert färgspel på de få moln som i sin tur prydde den för tillfället mörka morgonhimlen. Träd tusentals och åter tusentals träd stäckte sig ut i solens livgivande ljus och fortsatte ostört så lång ögat kunde se.
Dock fanns det en avvikelse en rent av enorm mur tillverka i första klass virke reste sig tvärt upp ur skogen och fortsatte i en vid halvmåne som skar av skogen från sina fränder på andra sidan muren.
På andra sidan av muren fortsatte skogen obehindrat några hundra meter men där tog det stopp. Hus i alla de färger vita, gula, svarta började dyka upp längs skogskanten alla utplacerade med jämna mellan rum längs långa, breda stengator som sträckte sig fram längs ninjabyn Konaha. Enorma byggnader i sten sträckte sig högt uppe i centrumet av byn och på en utstickande balkong stod en trött man vid namn Agori Inou och tittade ut på den stigande solen med en utmattad min på sitt svartskäggiga ansikte.
Agori stod för tillfället iklädd endast ett par enkla svarta jeans medan fötterna såväl som bröstet var bara. Dock var hans panna som alltid täckt av byn Konohas standar den lilla metallplatta med Konohas symbol ett enkelt löv inristat i dess mitt. Som i sin tur var fastsatt i ett svart tygstycke ihop knutet runt hans skalle.
Muttrande en dyster svordom för sig själv och efter en sista blick på den uppgående solen vände han slutligen ryggen åt den och släpade in sig i sitt fagra hem som i detta fall var en för tillfället en liten men dock välstad lägenhet. Väggarna i det lilla rummet var täckta av bokhyllor som i sin tur var fyllda av böcker med titlar som ”Eld, vind, vatten, jord och blixt de fem elementen och dess användande: Av Akimitsu Satou” och ett stort antal snarlika titlar.
Dom ytor som inte var täckte av bokhyllor gav istället plats åt ett kortvuxet kylskåp, en vattenho, en garderob, ett storvuxet skåp och slutligen två svartmålade dörrar med gyllene dörrknoppar. Fortfarande muttrande låga svordomar åt sig själv hasade sig Agori framåt mot sitt kylskåp och tog sig en titt på dess innehåll, tog ut ett mjölkpaket och en underlig pulversoppa som enligt förpackningen skulle ge ”Kraft att klara dagen utan problem med magen”.
Efter en smärre frukost, en hastig dusch och slutligen drog den svartskäggige mannen på sig en enkel svart skjorta, en grågrön skyddsväst, ett par sockor och slutligen ett par kraftiga, svarta vandringskängor med stål sulor gav sig slutligen den mörke mannen ut. Ut i den friska luft och den plats som kallas världen av vissa människor.

I utkanten av Konoha, i skogen intill den väldiga muren som utmärkte var stadens gränser låg. Där, i gräset, ligger en nyvaken pojke och spejar upp mot den klarblå himlen och mot den sol som nyligen har besatt sin plats som Gud på himlavalvet.
Saitoh gäspade lätt och satte sig upp och greppade ett fast tag om sina bara fötter. Han hade som vanligt tillbringat natten här i mitten av skogen där han klart och tydligt kunde se stjärnorna. Att få sitta i tystnad i skoggorna som träden runtomkring honom hade bildat från det ljus som månen uppgav, var en känsla av befrielse enligt Saitoh. Stjärnorna tittade ner på honom och han tittade tillbaka. Det brukade ta flera timmar innan han somnade av ljudet från vinden som slog emot trädtopparna. Skulle dessa stunder ta slut nu när han blivit Genin? funderade han för sig själv medan han kravlade sig upp på sina fötter med sin stav i ena handen och ett fast grepp om det silverkors som han hade i det andra. Iklädd i de kläder som han alltid hade på sig, begav han sig nu iväg mot akademin för att bli indelad i sin nya grupp. Med vinden lekande i hans rufsiga vita hår så vandrade han nu fram över de breda stigarna, på väg mot ett nytt äventyr.

Kishi öppnade ögonen då de träffades av gryningsljuset. Han vred sakta på huvudet och stirrade ut genom fönstret. Nedanför fönstret sträckte sig Konoha ut så långt ögat kunde nå. Kishi reste sig upp, klev ur sin bädd och bytte om till sina kläder.
Han öppnade dörren och stirrade ut i den mörka, tysta korridoren utanför. Han såg åt höger o vänster, korridoren var ödslig. Han tog ett steg ut och tog ett djupt andetag. Den välbekanta doften från rökelsen som alltid var närvarande i templet fyllde hans näsa. Hans hår slingrade sig ner längs hans rygg, en av tentaklerna tog tag i dörrhandtaget bakom honom och drog sakta igen dörren. Han fortsatte ner längs korridoren tills han möttes av en lång, vindlande spiraltrappa i sten. Kishi fortsatte sin färd nedför trappan, och kom ut i templets huvudrum. Det var ett stort, avlångt rum. Längre bort i rummet till vänster om trappan sett fanns en massiv port av stål. Han stirrade på porten, lät blicken vandra ner till golvet där en tjock matta, kantad av stora stearinljus ledde innåt templet. Golvet täcktes av ett svagt dis, något som härrörde från de lägre nivåerna av templet som var delvis vattenfyllda. Han lät blicken följa mattan till dess slut. Vid slutet av mattan var ett gigantiskt altare placerat, och ovanpå altaret fanns en massiv staty i onyx. Statyen föreställde något som liknade en bläckfisk, och dess röda kristallögon reflekterade svagt ljuset från stearinljusen och de fladdrande ljusen lät skuggan av den dansa längs väggen. I det skumma ljuset såg statyn nästan levande ut. Det hela gav statyen ett kusligt utseende och Kishi minndes första gången han såg den, hur den hade skrämt honom till en början innan nyfikenheten tog överhanden och han vågade närma sig den. Kishi log smått åt minnet och han gick sakta fram till statyn och lät en av hans tentakler smeka den hårda ytan. Den kändes varm.

- Kuraken-sama...

Kishi knäböjde framför statyn och slöt ögonen.
Han blev sittande blixtstilla i 30 minuter, innan han åter öppnade ögonen. Han reste sig sakta upp, vände sig om och började gå mot porten. Han öppnade den med en lätt knuff och de svängde upp ljudlöst. Han tog ett steg ut och befann sig plötsligt badande i solljus. Nedanför honom fanns en bred trappa och nedanför den, Konoha.
Kishis tentakler stängde dörren bakom honom och han började gå nedför trappen.

Buriando vaknade, han lät ögonen vara stängda.
Han låg och lystnade till alla ljud utanför fönstret, ägaren av det lilla matstället tvärs över gatan plockade fram allt som behövdes för att driva sin verksamhet, folk gick förbi på väg mot sina arbeten. En och annan unge sprang också förbi.
Han låg där en lång stund, han visste att han var tvungen att gå upp snart, men han ville inte. Han hade inte alls någon lust att delas in i nån grupp för vad man kallade ninjor, han vill bara ligga där och lyssna till ljuden utanför hela dagen.
Han låg där, långsamt började han falla tillbaka till sömnens rike, då plötsligt hans katt hoppade från golven upp på hans mage. Han ryckte till, sträckte på sig.
Jaha, då var det dags då, tänkte han.
Han satte sig sakta upp, gnuggade sig i ögonen och öppnade dem.
Han möttes inte av det ljus som tryckte sig in genom fönstren, han möttes bara av mörker. Ibland hade han önskat att han kunnat se allt runtomkring sig, när alla berättade hur vackert allt var, att de kunde njuta av utsikten, vi dessa tillfällen ville han verkligen se. Även denna morgon han känslan av att vilja se slagit honom, han hade hört en kvinna utanför säga:
" Se på solen, är det inte vacker "
" Jo, underbar ", Hade kvinnan fått som svar.

Dessa tankar slog dock fort ut ur huvudet på honom, han hade ju inte kunnat se på tjugo år. Han hade istället begåvats med en fruktansvärt bra hörsel, han kunde höra saker som andra bara drömde om att kunna höra, det var hans lott i livet, hörseln, det visste han men kände sig inte alls nöjd med det. Men vad hade han att säga till om? Inget.

Han kom på sig i sitt tänkade och det slog honom att det var lite bråttom, han sträckte sig efter sina kläder och började att trä på sig byxorna, sedan tröjan.
han segade sig iväg mot köket för att göra iordning frukost, som vanligt fanns det inte mycket att tillgå, lite gamla mackor utan pålägg och vatten.
efter att han satt i sig mackorna så packade han sin utrustning och stegade ut genom dörren.
Där han borde han mötts av en starkt solljus var det bara mörkt, han kände dock hur strålarna värmde huden där han gick längs gatan ner från höjden han bodde på mot centrala Konoha.

På vägen började han att fundera igen.
Varför ska jag vara ninja? Jag vill ju inte ens, det är inte det minsta kul.
Jag har ju bara lytt sensei hela livet, jag har knappt haft något att säga till om, det måste blir ändring, Jag måste stå på mig lite.

Tanken att behöva lyda under ytterligare någon okänd ninja gnagde, det var ju inte det han ville. Han vill ju bara kunna leva normalt, men han behövder pengar för det, mycket pengar. Dessa pengar skulle tjänas genom att göra uppdrag som ninja för Konoha, så var det bara, han var tvungen att leva såhär ett tag till, men sen, sen skulle det blir ändring. Han skulle kunna ta det lungt och leva livet, det skulle blir underbart.

Solen steg mycket sakta upp mot sin plats på skyn och samtidigt i takt med solens uppstigande vaknade även Konoha. Affärsägare öppnade sina diverse olika affärer, Mat, böcker, blommor, möbler och ett stort antal olika ting såldes men det som mest av allt märktes var vapen. Svärd, spjut, kastknivar, kaststjärnor och andra verktyg skapta för att bringa skada forslades längs stadens gator i slutna bruna kärror dragna av draghästar i diverse olika färger. Konoha började mycket sakta och nästan omärkbart rusta sig till krig. Byggnadsarbetare hade monterat upp storvuxna silverglänsande ställningar längs slitna delar av Konohas försvarsmurar för reparationer.

Ninjor syntes också till ute på gatorna här och där spatserande längs gatorna på en tidig morgon promenad, skrattande med sina vänner, på väg till sina uppdrag. Genins, Chuunins och till och med några får Jounins syntes till. Agori var en av dessa ninjor där han spatserade fram längs en sidogata med ett drömmande leende på läpparna. Tankar dansade ut och in genom hans huvud. Citat ur böcker, minnen från hans barndom, irritation över en irriterande gatuskylt han gick förbi var några av de få saker han funderade på medan han vandrade framåt mot sitt mål. Målet var Ninja-akademin den plats där Konohas unga tränades i konsten att bli en Ninja. Ett svagt leende syntes på Agoris läppar när han såg en bild framför sig i sitt sinne. Där han själv endast var en liten knatte på åtta år och redan utnämnd till Genin. Minnen fortsatte forsa fram genom hans sinne.

Hans motståndare en storvuxen Genin från Molnens gömda by verkade stå helt stilla framför honom när han gång på gång dök upp. En kniv från ingenstans skar av hälsenan på Moln-Geninen en klinga av ren luft skar upp ett ordentligt sår i den stackars pojkens arm. Gång på gång dök enskilda delar av Agoris kropp upp framför, bakom, ovanför och bredvid den numera rent av vett skrämda pojken från Moln byn. En fot dök upp ur en vattenpöl och sparkade till den nu liggande, tyst kvidande pojken från Molnets by. En barsk röst ropade ”Vinnare Agori Inou” och publiken vrålade av förtjusning samtidigt som en kortvuxen, blek, svarthårig pojke klädd i en blå klädnad dök upp ur tomma intet. Pojkens ögon riktades mot en enda person och plötsligt dök det upp ett litet leende på barnets läppar.

Agori suckade tyst för sig själv och tittade upp mot den byggnad han nitton år tidigare hade skolats upp i. Ett svagt leende dök upp på den svartskäggige mannens läppar och med en lättad suck lutade han sig tillbaka mot Akademins väggar med ögonen fäst mot skyn.

Saitoh gick så sakteliga framåt på den stig som tillslut skulle leda fram till Konohas mittpunkt, byn med dess alla hus och byggnader av olika slag. Stigen han följde badade nu i skuggorna från solen, några ljusglimtar syndes dock i toppen av de ståtliga träden.

Han passerade träd efter träd, men tillslut så stannade han till. Saitohs blick hade fångat en plats till höger om stigen en bit in i skogen men man kunde ändå tydligt se vad som fanns där.
Ett öppet fält, fri från granar, ekar och alla de olika trädslagen som fanns. Där existerade det däremot en stor sten som sträckte sig upp mot himlen. Likt när ett relativit nyfött barn sträcker ut sina armar för att få bli kramad av dess mamma så sträckte sig stenen upp för att bli kramad av solens strålar. Den låg fri, avskild från allt annat vilket också var vad den ville.
Saitoh kände till den här platsen väl. Det här var en av de bästa ställena att vara på för att skåda skyn och natthimlen. Trots detta var han aldrig längre här. En dimma slet sig loss i hans minne. Han ville springa därifrån men kunde inte. Saitohs grepp om korset hårdnade. En tår av blod gled ner över handens utsida och föll till marken. Hans ansikte visade inget uttryck, han bara stod där med huvudet nerböjt, under tystnad. Någon minut passerade innan han lyfte upp sitt huvud, som om han nyss hade bugat för någon, och sedan fortsatte han in mot byn.

Saitoh möttes en stund senare av ljudet från mäniskorna som nyligen vaknat till liv. Alla höll på med sina dagliga sysslor. Öppnade upp sina butiker, plocka fram ny frukt i stånden, samtala med sina grannar m.m.
Ingen lade någon vidare bemärkning av pojken som strosade fram längs huvudgatan. Högt upp mot vänster kunde han nu se de två tidgare Hokagarnas gestalter uthöggna i sten, plus den nuvarande Sarutobis. Det var ett tecken på att han snart skulle vara framme. Ansiktena kom allt närmare och tillslut stod han precis framför den öppning som ledde fram till akademin, där han nu kunde se en man stå, i godan ro, lutande mot en av väggarna.

Kishi strosade genom Konoha, han befann sig sig i den södra delen, i en av stadsdelarna som Shodai hade byggt först. Stadsdelen var ett virr-varr av bostadshus, gränder, affärer och restauranger. För någon som inte kände sin väg, var det lätt att gå vilse. Kishi hade dock levt där hela sitt liv, och han navigerade vant mellan husen. Han stannade upp utanför en restaurang och sneglade mot den.
Efter att ha tänkt en kort stund gick han in. En äldre man bakom disken tittade upp när han hörde att någon kom in, och hans ansikte sprack upp i ett leende.

- Takashisou! Välkommen tillbaka! Utbrast den gamle med en positiv ton.
- Skippa formaliteterna, ossan. Jag är tekniskt sett inte takashisou än, svarade Kishi
- Hmm, ni har ärvt titeln efter er far, Kuraken-samas prästerskap går alltid i arv till den äldsta sonen, envisades den gamle mannen.

Kishi satte sig ner vid bardisken och såg på mannen.

- Nåja, jag är inte färdig med studierna ännu. Tills dess är jag bara gakusou..
- Som ni vill, jag får väl helt enkelt kalla er för Tako-sama tills dess att ni är fullärd, sa mannen med ett skratt. Det vanliga? La han till, då skrattet dött ut.

Kishi nickade och mannen ställde upp en flaska saké på disken. Kishi tog tag i den med en av sina tentakler och hällde upp innehållet i ett fat. Han lyfte sedan fatet och drog i sig det starka innehållet.

- Tako-sama, det är inte bra för er att dricka så här tidigt på morgonen... Började den gamle mannen, men han avbröt sig då han såg Kishis blick. Han återgick till att skura disken.

- Jag ska delas in i ett nytt lag, den här mogonen sa Kishi plötsligt. Mannen tittade upp.
- Det blir första uppdraget sen... Ja, du vet. Mannen nickade
- Klarar du det? Frågade mannen.
- Ja, svarade Kishi. Den här gången gör jag det, den här gången ska jag inte misslyckas...

Kishi reste sig upp, slängde några ryo på disken och lämnade sedan restaurangen.

kan man va med eller

Ehh, jaha hur ska man förklara det här på ett så snällt sätt som möjligt?
Jaja, hur som helst, saken är den att det här rollspelet dog ut för ett halvår sedan, något du hade vetat om du tagit dig tiden att kolla senaste postdatum.
Och även om det nu hade varit aktivt så är det här fel tråd att fråga i.

Hade jag vart på annat humör hade jag kanske slängt in en varning på dig, men jag gillar inte att varna de som uppenbarligen är för nya för att veta bättre. Försök dock att lära av ditt misstag för nästa gång hamnar du på varningslistan...

Tyckte nog allt att jag klarade av att vara snäll på ett bra sätt va? Men skit samma, vi låser tråden för att slippa se den mer igen.